Under de senaste åren har begreppet ”net zero logistics” blivit ett slagord i styrelserum, hållbarhetsrapporter och branschkonferenser. Men bakom parollerna börjar sprickorna synas. Allt fler stora aktörer skjuter upp sina tidsfrister, ifrågasätter ekonomin bakom målen och uttrycker tvivel om infrastrukturen någonsin kommer att hinna ikapp i tid. Har net zero inom logistiken blivit ”uppskjutet för alltid”? Låt oss granska bevisen – och hur HRX positionerar sig i denna osäkra verklighet.
Tillbakadragandet från ambitionen – en försening under nytt namn
Känslan av att net zero-löften håller på att glida företagen ur händerna är inte ett enstaka fall. Undersökningar från Bloomberg och andra har visat att dussintals stora bolag tyst har försvagat eller övergett sina klimatmål. Enbart under 2024 tog Science Based Targets initiative (SBTi) bort över 200 företag från sin lista för att de inte levt upp till sina åtaganden – bland dessa tungviktare som Microsoft, Walmart och Unilever.
Logistiksektorn är inte immun mot tillbakagång. Till exempel har DSV, en av världens största logistik- och speditionskoncerner, fått kritik för vad många kallar en ”net-zero-fördröjning” – trots att företaget behåller sitt mål till 2050. Samtidigt har andra stora aktörer inom transport och sjöfart ändrat sin strategi. Maersk står fortfarande fast vid målet om net zero till 2040, men sprider nu riskerna över flera teknologier (t.ex. metanol och LNG) för att hantera osäkerheten kring bränsletillgång. Hapag-Lloyd har också förlängt sin tidslinje och siktar nu på net zero i fartygsdriften till 2045, med gradvisa investeringar i effektivitet och bränslen under tiden.
Mönstret känns igen från andra sektorer: löftena finns kvar, men formen och tidtabellen förskjuts.
Europas leveranskedjelagar tappar kraft
Om man tror att denna utveckling endast gäller transportföretag – tänk om.
I Europa trädde Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD/CS3D), även kallad EU:s nya leveranskedjelag, i kraft i juli 2024. Den ålägger stora företag att identifiera och hantera miljömässiga och mänskliga rättighetsrisker i hela sin leveranskedja.
Men redan nu märks ett motstånd. Europaparlamentet har nyligen röstat för att lätta på reglerna – genom att höja tröskelvärden, försvaga kraven och mildra tillsynen. Enligt Reuters har stora företag som Siemens och TotalEnergies till och med krävt att lagen ska dras tillbaka helt. I vissa medlemsländer omprövas nationella lagar: i Tyskland diskuteras till exempel att pausa den nationella leveranskedjelagen i två år.
Denna reträtt visar att lagstiftningen – som en gång skulle säkra vägen mot net zero – nu själv har blivit föremål för politiskt och ekonomiskt tryck. Det gör frivilliga åtaganden ännu mer osäkra.
Varför motståndet? – ”Vem ska betala?”
Förseningarna handlar sällan enbart om teknik. Den centrala frågan är ekonomisk: hållbara logistiklösningar innebär ofta högre kostnader – för fordonsflottor, bränslen med låg koldioxidintensitet, infrastruktur och övervakningssystem. Frågan är: vem ska bära kostnaden?
Många logistikföretag försöker föra över delar av kostnaden längs kedjan – till tillverkare eller i slutänden konsumenterna. Men i hårt konkurrensutsatta marknader möts dessa försök av motstånd. Företag skjuter därför upp investeringar, väljer klimatkompensation framför faktiska utsläppsminskningar, eller ”omformulerar” sina mål istället för att leverera verklig förändring.
Denna kostnadsförskjutning gör att fördröjningarna kan fortgå: så länge omställningen är dyr och nyttan diffus finns det incitament att vänta tills regler tvingar fram förändring – eller tills tekniken blir billigare.
Även med engagemang och lagstiftning är vägen mot verklig net zero inom logistiken fylld av strukturella hinder. Många av de avgörande lösningarna – vätgas, full elektrifiering av tung trafik, koldioxidinfångning – kräver infrastruktur som ännu inte finns i tillräcklig skala, eller är ojämnt fördelad mellan regioner.
Ett talande tecken: inom energisektorn tror nu nästan hälften av företagsledarna att net zero inte kommer att nås förrän 2070 eller senare. Den känslan av fördröjning speglas även i logistiken: otillräcklig nätkapacitet, långsam utbyggnad av laddinfrastruktur, begränsad tillgång på hållbara bränslen och brist på koldioxidinfångningskapacitet.
Dessutom består logistiska system av många aktörer – underleverantörer, hamnar, tredjepartsaktörer – som en huvudoperatör bara delvis kan kontrollera. Ambitiösa mål förutsätter ofta total kontroll över hela utsläppskedjan, något som sällan är realistiskt.
Att säga att net zero är ”uppskjutet för alltid” är därför inte enbart cynism – utan ett uttryck för genuin osäkerhet kring huruvida infrastruktur, kapital, regler och samordning verkligen kommer att hinna ikapp till mitten av seklet, än mindre till 2035 eller 2040.
Hur HRX hanterar fördröjningarna
Vi inser att de allra renaste framtidsteknologierna – fullskaliga vätgasflottor, universell laddinfrastruktur och koldioxidinfångning – ligger flera år fram i tiden. Men vi tänker inte vänta. HRX:s strategi är jordnära, taktisk och stegvis:
- HVO och biobränslen: Vi använder hydrerad vegetabilisk olja (HVO) där det är möjligt. Eftersom HVO kan användas i befintliga motorer minskar det utsläppen redan idag – ofta med 60–85 % lägre koldioxidintensitet.
- Eco-driving och telematik: Vi utbildar våra förare i bränsleeffektiv körning och använder övervakningssystem för att minska slöseri – genom jämnare acceleration, minskad tomgång och optimerad hastighet. Resultatet är omedelbara bränslebesparingar på 5–10 %.
- Ruttplanering och lastoptimering: Genom att konsolidera laster, minska tomkörning och dynamiskt planera rutter kan vi sänka utsläppen utan att behöva ny hårdvara.
Dessa åtgärder skapar inte net zero över en natt – men de sänker vårt utsläppsbaslinje och stärker vår trovärdighet. Vi ser dem inte som ursäkter, utan som steg på vägen.
Slutsats
Fakta visar att många företag tyst skjuter upp eller försvagar sina net-zero-mål. Infrastrukturen halkar efter, kapitalet är begränsat och frågan om ”vem som ska betala” är fortfarande olöst.
HRX väljer en annan väg. Vi tror på brådska – men också på realism. Vi använder de lösningar som finns idag för att skapa verkliga, mätbara resultat, samtidigt som vi förbereder oss för de större kliven när tekniken och regelverket mognar.